Efter att ha avslutat studierna på
Teknis så började min far, Stellan Dahlstedt, år
1936 som resande installatör på divisionen AGA-Baltic.
Han åkte Sverige runt och installerade tonfilmsanläggningar,
som det då hette. Sedan hamnade han på kontoret
som ingenjör, och arbetade bland annat med att utveckla
flygkompasser för militären. Detta var under kriget.
Faktum är att mitt under utvecklingsarbetet blev han faktiskt
inkallad. Så istället för att finslipa ny militär
teknik fick han ta på sig grötrocken och ge sig av
till den norska gränsen längst upp i norr vid Vassejaure
Bra sammanhållning
Det var positivt för min far att jobba här, även
på fritiden. AGA var nästan som ett eget litet brukssamhälle.
En liten stadsdel komplett med egen lokaltågsstation,
som fortfarande finns kvar och som fortfarande heter AGA. Han
var en aktiv roddare och var med och startade AGA IF. Vi bodde
i Skärsätra vid sjön, granne med varvet som då
hette Gustavsson & Anderssons varv. Och Oakhill hette huset.
Många av arbetskamraterna på AGA umgicks även
på fritiden. Detta skedde bland annat i ett gäng
som de kallade "Syjuntan",
som trots namnet innehöll både herrar och damer.
En av detta gängs mer minnesvärda begivenheter var
något som hette surströmmingsorientering; en familjefest
i Kottlaskogen där även vi barn var med. Första
gången jag besökte AGA var jag väl 5-6 år.
En sak som jag minns speciellt starkt var att AGA visade film
- mest Disney-filmer - på julen för oss små,
långt innan vi nu alla se Kalle på julafton. Förutom
de senaste filmerna från
USA bjöd Gunnar Dalén även på Dixie och
Rival-kola ur stora lådor. Detta var en kär tradition
för de anställlda och gamla AGAiter med barn.
Det var annorlunda då
När jag var liten läste jag också mycket Kalle
Anka och Uppfinnar-Jocke var en favorit. På AGA fanns
det många som skulle kunna kvalificera som "Uppfinnar-Jockar",
men de var samtidigt mycket skickliga att skapa bra produkter.
Den jag minns mest var Palle Finn Beer, han och hans dotter
kom hit som flyktingar under kriget och min far fixade ett arbete
som produktutvecklare åt honom på AGA. Han gjorde
bland annat en av de allra tidigaste prototyperna till transistorradio
som jag hört talas om, och den hade han byggt in i en tvålkopp.
Hela AGA var fyllt av hantverkskunnande och innovationskraft.
Behövde man något så kunde man göra det
själva på plats. Så var det också på
Filmstaden dit min far sedan fortsatte när han lämnade
AGA. Och denna mentalitet och mångsidighet fanns även
på de varv som jag själv så småningom
kom att arbeta på. Fokus på den tiden var på
verksamheten - inte på kvartalsrapporten.
Dalén, Silfverstolpe och jag
Ingen satt på höga hästar här, utan det
verkade vara en väldigt bra stämning. Som ledare var
både Dalén och Silfverstolpe mycket mänskliga.En
liten berättelse som belyser deras sätt att agera
är den om de tyska trägårdsmästarnas son
Manfred, som Dalén behandlade lika väl som sitt
eget barn. När Nils Dalén, som var klasskamrat med
mig, fick en jättefin röd växelcykel - och de
var inte vanliga på denna tid - så fick Manfred
en likadan, fast blå... Med
Nils och AGA-chefen Gudmund Silfverstolpes son Calle upplevde
jag mycket när vi var små. Bland annat så surfade
vi på isflak över en bred ränna med hjälp
av skridskosegel. De hade en äventyrlig läggning,
kan man säga. Idag är Nisse Dalén docent på
Danderyd och arbetar på ortopeden, och han arbetade faktiskt
tillsammans med min (nu pensionerade) bror.
Idag arbetar jag med kvalitet
Själv har jag arbetat som skeppsbyggare och båtkonstruktör.
Jag blev båtbiten i unga år och blev därför
mariningenjör i militären. Sedan arbetade jag från
mitten av 60-talet med torpedbåtar i Karlskrona på
FMV och ett antal år i Bergen på 70-talet. Redan
tidigt i mitt yrkesliv började jag att fokusera på
kvalitetsarbete, till exempel så åkte jag till USA
för att studera det regelverk som sedan blev ISO 9000.
Och från 80-talet så har jag arbetat som konsult
inom kvalitet och företagsutveckling. Idag driver jag ett
eget företag här på Lidingö, Aktiv Affärsutveckling
AB. Och självklart bor jag
kvar på Lidingö! |